Frågan dyker upp ofta, och svaret är sällan enkelt.
En innovationsrådgivare är inte en konsult i traditionell mening. Du säljer inte en tjänst med ett tydligt leverabl. Du säljer inte heller kunskap i form av färdiga svar. Det du egentligen erbjuder är orientering — förmågan att hjälpa någon förstå var de befinner sig, vad som faktiskt är problemet och vilka vägar som finns framåt.
Det innebär i praktiken en kombination av roller som skiftar beroende på situation. Ibland är du analytiker som hjälper till att strukturera en idé som ännu inte funnit sin form. Ibland är du brobyggare som kopplar samman en grundare med rätt finansiering, rätt nätverk eller rätt institution. Ibland är du den som ställer de obehagliga frågorna som ingen annan i rummet vill ställa.
Det som gör rollen svår att beskriva är att den är kontextuell till sin natur. Samma person kan behöva helt olika saker vid olika tidpunkter i ett projekt — och en bra rådgivare märker skillnaden.
I mitt eget arbete har rollen förskjutits med åren. Teknisk bakgrund ger en förmåga att förstå vad som faktiskt byggs. Erfarenhet från systemutveckling och produktarbete ger trovärdighet i rummet när diskussionen blir konkret. Den juridiska dimensionen — IP, kontrakt, regulatoriska strukturer — har blivit allt mer central, inte för att jag sökt den, utan för att det är där många innovationsprojekt faktiskt kör fast.
Rollen kräver ingen specifik utbildning och har inga formella certifieringar som definierar den. Det är på en gång dess styrka och dess svaghet. Det betyder att kvaliteten varierar enormt — och att det är värt att fråga vad den person du pratar med faktiskt har sett och gjort.