Måndagen den 26 oktober stängde Regeringskansliet webbversionerna av ChatGPT och Claude på personalens datorer. Copilot fick vara kvar. Beslutet har snabbt blivit ett slagträ i debatten om digital suveränitet. På LinkedIn beskrivs det som att Sverige valt bort amerikansk AI av jurisdiktionsskäl. Så enkelt är det inte, och det verkligt intressanta med beslutet ligger någon annanstans.
Regeringskansliet hänvisar till informationssäkerhet och avsaknad av avtal. Copilot godkändes efter en granskning med skärpta inställningar, och viss personal behåller tillgången till ChatGPT och Claude genom en AI-plattform som upphandlats av Regeringskansliet och drivs av leverantören Intric på svensk infrastruktur. Modellerna är alltså inte förbjudna. Det som stängs är kanalen utan avtal. Det är rimligt. En tjänst utan personuppgiftsbiträdesavtal, utan loggning och utan kontroll över vad som används för träning har inget på en departementsdator att göra.
Det stämmer att amerikanska myndigheter kan kräva ut data från amerikanska bolag oavsett var datan lagras. Men det gäller Microsoft lika mycket som OpenAI och Anthropic. Argumentet säger därför ingenting om valet mellan dem.
Det märkliga finns i stället här. Microsoft 365 Copilot kan använda Anthropics Claude-modeller, med Anthropic som underbiträde till Microsoft. I EU är funktionen avstängd tills en administratör slår på den, och Regeringskansliet har inte sagt om någon gjort det. Om den är påslagen hamnar samma data hos samma bolag under samma jurisdiktion. Det enda som skiljer är vem som står som avtalspart. Då handlar bedömningen inte om vart datan tar vägen utan om vem som skriver under.
Det finns goda skäl att vilja ha ett avtal, en administrationsyta och ett regelverk. Men då ska beslutet kallas konsolidering, och konsolidering har ett pris. När all AI-användning går genom en enda leverantör blir organisationen mer sårbar för just det som säkerhetsarbetet ska hantera. Sanktioner, ändrade avtalsvillkor, prishöjningar eller avbrott slår då mot allt på en gång. Det är den risk som NIS2 beskriver som säkerhet i leveranskedjan. Microsoft vinner inte för att de bedömts som bäst. De vinner för att de redan fanns i huset, och varje sådant beslut gör nästa byte dyrare.
Regeringskansliets plattform pekar ut en bättre väg. Den visar att man kan styra modellåtkomst själv, oavsett vem som levererar den. Om den byggs ut till en neutral ingång, där modeller kan bytas efter behov och europeiska alternativ prövas på samma villkor, ger den både kontroll och handlingsfrihet. Europaparlamentet gick i februari längre och stängde av de inbyggda AI-funktionerna på de enheter parlamentet tillhandahåller, bland annat skrivhjälp och sammanfattningar, i vissa fall även Copilot-liknande funktioner, efter att cybersäkerhets- och dataskyddsteamet konstaterat att vissa funktioner skickade data till molnet utan att säkerheten kunde garanteras fullt ut. Så långt behöver man inte gå. Men man bör veta vilket beslut man faktiskt fattar.
Det här visar varför cybersäkerhet inte endast är en IT-fråga. Ett beslut som presenteras som informationssäkerhet är i grunden ett upphandlingsbeslut med strategiska följder, och de följderna syns inte i en brandväggsregel.
Frågan är inte om Regeringskansliet får rätt i sitt val, utan om det blir ett val man kan backa från när villkoren förändras.